Efter branden…..

Till alla er som på något sätt drabbats av och/eller deltagit i arbetet av branden.                                                             

Först ett tack från mitt hjärta förstås; hur hade situationen utvecklats utan er outtröttliga och modiga kamp?                                                                                                                                 Sen en omtanke om er som drabbats så hårt av följderna. Måtte ni hitta sätt att läka såren och så att ni kan återfå en fungerande vardag.                                                                                     Först vill jag tydligt understryka att: Naturligtvis ska du gå till en läkare för undersökning om något oroar dig för att se att du inte dragit på dig sjukdom! Så det jag säger utesluter INTE läkarbesök!    

Jag vill dela med alla er tankar inför den tid vi har framför oss. Jag befinner mig också i ett stadium av ökad stress som släpar efter. Och det måste jag konkret ta hand om, för att jag (och min kropp) INTE ska vänja mig vid en högre och mer skadlig permanent stressnivå.

När vi utsätts för en så här galen situation och också över tid, reagerar vi på något sätt; olika beroende på vem vi är i grunden. Men några generella reaktioner vill jag beskriva. —                    I den akuta fasen går vi på kroppens stressubstanser;(bl.a.) kortisol och adrenalin och vårt system vänjer sig rätt snabbt med vårt nya inre ”normaltillstånd” och börjar uppfatta det som det ”vanliga”.  Nu under dagar som följer; arbetar hjärnan och kroppen med att FÖRSTÅ och INTEGRERA vad som FAKTISKT har hänt; då kan vi fortfarande ha ett högre inre varv eller det kan börja lägga sig lite mer till ro.

Här skiljer vi oss åt i hur vårt system kan handskas med ”nedvarvnings- och bearbetnings-fasen”. Det är viktigt att förstå att det inte finns något RÄTT eller FEL i vilka reaktioner just du har! Vi reagerar som vi gör helt enkelt; och din reaktion är rätt för ditt system. Ibland får vi reaktioner som verkar helt konstiga och de kan uppträda långt efter själva händelsen; ”oförklarlig” hjärtklappning, starka svettningar, svårt att minnas och svårt att fokusera; hörsel och syn kan fungera annorlunda än före katastrofen; ”konstiga” skakningar i kroppen; känslor av meningslöshet, tomhet, vredesutbrott, gråtattacker m.m.

ALLA ”oförklarliga” reaktioner kan vara högst förklarliga och naturliga reaktioner efter en högst onaturlig situation: då är det normalt att reagera oförklarligt, kan man säga. Tänk dig en orm som ligger och vilar i solvärmen; märker en vibration i marken och lyfter huvudet för att kolla in läget; agerar på situationen och återgår till viloläget; så fungerar vår skyddsmekanism när det är en ”vanlig” riskreaktion. I den här dånande, rasande och livshotande situationen har ormen ställt sig kapprakt rakt upp, helt stel och vrålar ut ”alarm alarm alarm!!!!” och det är ur DET läget vi kan behöva väcka kroppen/hjärnan och berätta för cellerna i vår kropp att ”DET ÄR ÖVER”. Den logiska/tänkande hjärnan börjar förstå det; men ”ormen” (cellerna i resten av kroppen) hör troligen inte budskapet från tankarna eftersom den är helt blockerad. Och då behöver vi ”prata” med systemet: andas in värme, lugn, ljus (vad som fungerar bäst för dig) i hjärta och mage och säga in i kroppen; ”det är över; jag lever”. Samt andas ut stressen: gråta; vara arg på livet som utmanar så ofattbart hårt; älta och prata OM igen och igen.

Du som har barn i närheten; sätt dig med dem och rita, måla, bygg lego, osv; ni kan bearbeta tillsammans. Skriv ner; rita dag-för-dag-skeendet som du uppfattade det: så hjärnan får en chans att förstå det kaotiska. Har du svårt att sova; krama en nalle eller kudde. Tänk/känn efter vad just DU kan göra för dig och de dina för att bearbeta.                         

 Vi behöver också förstå att kroppen gjort av med ovanligt mycket resurser som vitaminer och mineraler; Stresshormonet kortisol förbrukar allt som kroppen har för att kunna hålla det höga varvet; så vila, BRA näringstillförsel, kanske vitamintillskott under en period kan hjälpa återhämtningsprocessen. Det jag vill säga är: Du är i första hand inte sjuk när kroppen behöver återhämta sig efter extrem stress; du är NORMAL.

 Tag HAND OM ER DÄRUTE I BYGDEN.

Par i terapi

SvT´s programserie Par i Terapi väcker många reaktioner. Från mycket positiva till mer ifrågasättande. Förstås. Känslor och reaktioner berör ju oss alla. Som en av de som fått förmånen att delta i programmet kan jag konstatera att min och min mans deltagande enbart har varit positivt. När vi fick förfrågan om vi ville delta befann vi oss i en djup svacka som vi, trots medvetna och idoga försök på egen hand, inte hittade ut ur. Att offentligt visa upp våra tillkortakommanden kändes efter en del funderande meningsfullt. Vi vet ju att våra problem ingalunda är unika och vår tanke då och nu är att genom att vi är med att avdramatisera terapisamtalets ofta mystik-omspunna omskrivningar, kan vara till hjälp och stöd för andra som känner igen sig och därmed, förhoppningsvis, vågar ta hjälp utan att känna att man misslyckats i den egna relationen. Att Pouls varma och inkännande bemötande också hjälpte oss att faktiskt hitta en ny väg till varandra har lämnat en god och varm känsla inom oss båda och vi ser vi med glädje och tacksamhet tillbaka på den process vi hade med honom under våren! Och när vi nu sett merparten av de övriga medverkandes program kan vi konstatera att temat går igen, med variationer utifrån var och ens unika förutsättningar! är inte det meningsfullt? Temat; närhet – avstånd; gemenskap – självständighet är ju grundteman hos de flesta av oss och därför helt rätt och riktigt att man från SvT´s sida låter vanliga människor berätta om hur nedärvda och påförda mönster är med och trasslar till det för oss var och en när vi står där framför vår partner med darrande hjärta, rädda att bli illagjorda, fulla av längtan efter bekräftelse. Så mycket skam och missförstånd som skulle kunna undvikas om vi lite till mans kunde, just i den situationen, se på oss själva med empati och förståelse istället för att skambelägga oss själva och därmed hindra oss från att märka vår partners motsvarande rädsla och längtan.